Meningen med blogande

är möjligtvis möjligheten att få "skriva av sig" utan att behöva vara så där himla genomtänkt hela tiden. Så antar jag att det är ett plus om det blir någorlunda läsvärt också. Och alltid retar det någon.

I förrgår fick jag ett mail från en kvinna som skrev att hon i och för sig inte ville kommentera allt för mycket av det jag skrivit men att hon ändå ville att jag skulle veta att hon tyckte att en del av det jag skrivit aldrig borde ha skrivits. Okej.

Med anledning av det vill jag uttala följande;

Jag kan titta på Luciatåg rent professionellt och se riktigt glad ut.

Även om jag i min blog flirtat ohämnat med andras sexualiteter och religioner är jag (as far as I know den 29/12 2006) likväl själv heterosexuell och kristen. (Men ge mig en femma så kan vi snacka vidare om allt som JÄMO bara längtar efter att få pröva.)

När jag blogar skriver jag om mitt liv som det ter sig just nu. Och inte en enda människa behöver läsa om den inte vill. Går förresten Silvia på toaletten?

Puss på er, män och kvinnor!

H.

Till Skaune till Skaune

vi köra alla tre (fyra).

Baura autt bourjau ouva pou diftoungerna. Hemma igen onsdag.

Jag är en ukkeägare

Tack mamma! Med gigbag och allt. Julens bästa klapp. Men mina korvar till fingrar behöver öva för att hitta de rätta greppen.

Nu är granen klädd, klapparna klappade, glöggen glödgad

Äntligen. Dags att vila.

Nu ska jag sätta mig ner och lyssna på Pogues och Kirsty McColl. A fairytale of New York. Sen blir det Lundell. Av himlen sänd. Sen är det julafton.

Må julanden vara med er vänner. Frid och ro.

Cultural learnings of America to make benefit glorious nation of Kazakhstan

Borat!

Bara en gång tidigare har det hänt att jag förlorat kontrollen över mig själv när jag sett på film. (Observera då att jag inte räknar med de biobesök när jag sett på skräckfilmer som exempelvis "Hajen", "Exorcisten" eller "Jurtjyrkogården", för vid de tillfällena har jag visserligen skrikit rätt ut och nästan kissat i byxorna av skräck men ändå ganska snart samlat ihop mig.) Men när jag tillsammans med Thomas Engel betraktade "Tjejen som visste för mycket" på Folkan i Kumla - 1979 kanske - och såg de japanska turisterna skrika "Kojak bang bang" när de forslades runt på San Franciscos gator samtidigt som de viftade med sina flaggor så låg jag ner på golvet och kiknade av skratt - så till den milda grad att jag inte tog mig upp igen. Och när filmen var slut så räckte det med att få se en bild av en asiat eller Telly Savallas eller en japansk flagga för att allt skulle komma tillbaka och jag skulle börja garva igen. .

I förra veckan hände det igen. Jag såg "Borat". Jag har aldrig sett något roligare, sjukare, elakare, mer satiriskt, ironiskt briljant än denna film, aldrig sett något mer elegant utfört vulgoslafsigt stycke film som ens kommer i närheten av "Borat".

Har man sett duellen mellan Borat Sagdiyev och Azamat Bagatov så har man sett det hela.

Jag skrattade så jag grät. Jag skrattade så Agnes undrade vad det var för fel på mig. (Då visade jag sekvensen med Borat och Azamat och hon tyckte jag var dum i huvudet.) Jag skrattar när jag tänker på sekvensen med feministerna, grabbarna i trailern, hela jäkla filmen.

Jag var sannolikt nummer tremiljarder att upptäcka den här filmen och den här posten är inte alls orginell men det struntar jag i. Sacha Baron Cohen är ett geni!!!

Utan titel

Elgiganten, I love You för att du tar mina pengar!

Sopranos säsong 1-5 för 199 kronor styck. Det är lycka det. Jag är numera en fattiglapp om man räknar tillgångar i kronor, men hemmets samlade kulturskatt har å andra sidan ökat mångfalt i värde.

Mafioso eller skolledare kan kvitta, det är bara att inse att vi tuffa pojkar behöver lite terapi ibland. Och att man får vara glad för den mamma man har.

Jag har fått en överdos av lucior, pepparkakegubbar och småtomtar

Jag antar att det ingår i föräldraskapet att tindra med ögonen åt sina egna telningar när de skrider fram i vita klänningar och sjunger sånger man hört tio miljarder gånger förut. Jag kan ta det. Men när man dessutom måste "genomlida" andras ungar också, i ämbetsrollen, då tindrar det faktiskt inte mycket.

5 luciatåg har jag sett idag, 5 gånger har jag druckit saftglögg och kaffe och ätit pepparkaka och lussebulle. Jag hann inte ens få i mig någon lunch mellan lussetågen.

Se då krypa tomtar upp ur vrårna...

Men så orginellt. Ska tomtarna liksom dramatisera förloppet? Ha! Vilken cool idé...

Woodstockfilmen snurrade i dvd:n ikväll

Och det var säkert häftigt att vara med där. Men Roskilde var inget dåligt substitut. En kasse Carlsberg, en cigg, armen om Yvonne, vad mer fanns att begära av livet för en 19:åring?

Auw my God...

Det var proppfullt inne i Skogstorpsskolan när Tuva och Agnes skulle visa upp vad de lärt sig på sina respektive danskurser. Det var gulligt med dessa små och lite större flickor som dansade sina danser. Så där i alla fall. Hyfsat. Rätt boring faktiskt. Jag satt där och gäspade.

Men sen klev Studiefrämjandets representant upp på scenen och sade "Vi har inte bara barn som dansar utan vuxna också och nu blir det ett nummer med vår jazzdansgrupp."

Upp på scenen kliver fem kvinnor i trikåer och först tror jag att det är ett skämt, men det är på riktigt. Det är så hemskt. Jag måste blunda hårt för om jag tittar så bryter jag ihop och det är elakt att skratta åt fem inte allt för magerlagda kvinnor som ger sig hän i jazzdans. Jag sitter där och känner mig elakast i världen och tänker "alla andra tycker nog att det är jättefint" men så märker jag att det går ett sorl i publiken och när försiktigt öppnar ögonen och ser mig omkring så märker jag att ingen törs titta mot scenen. Det är bara för...

...mycket...

Sen kommer nästa överraskning. Studiefrämjanderepresentanten går upp igen och säger "vi har också en grupp ungdomar som dansar klassisk balett."

"Shit. Nu blir det ballerinor..."

"De kan tyvärr inte vara med i kväll för de tränar på sitt lussetåg."

"Okej, det blir inga ballerinor..."

"Men deras lärare Anna-Ida kommer att dansa för er så ni får se hur det går till."

"Megacoolt."

Anna-Ida är en av de fem jazzdansande kvinnorna. Hon kommer in och river av några pliéer till Elvira Madigan. Ensam. Småflickorna tränar ju lussetåg.

Inte ett öga är torrt i publiken. Fast vi gråter av skratt, inte av rörelse.

Skit i ungarna. Anna-Ida i trikåer, det är underhållning i världsklass.

Alla har rätt till sin stund på Jorden. I kväll var det jazzdanserskornas tur att förtjäna sina applåder. Jag kan bara beundra dem för deras mod.

Jag kallas för Håkan Freud

Dessa bördor vi tvingas bära, dessa blytunga bördor av förväntningar och roller och masker som lastas på oss redan i det ögonblick vi föds. De kan väga ton och ändå förstår vi inte varför vi inte orkar dem. Vi förstår det inte därför att vi aldrig tillåts att se att de finns, därför att de som lägger dem på oss inte vill att vi ska se dem, därför att de som placerar dessa bördor på våra ryggar har ett personligt intresse av att vi ska slita och släpa utan att veta hur mycket vi egentligen bär. De vill inte att vi ska veta därför att de själva bär på samma bördor, därför att tyngden av sanningen skulle vara alldeles för outhärdlig för dem. Generation efter generation har tystat sina barn av den anledningen.

Vi klär på oss vuxenheten för att skydda de som förtryckt oss och genom livet bär vi den sedan, ibland så länge att vi glömmer bort vad som finns därunder, så länge att vi inte längre kan finna våra verkliga jag, så länge att vi inte kan skilja dröm från verklighet, vad vi verkligen är, vad vi har gjorts till och vad vi skulle vilja vara. Andra gånger gör vi precis tvärtom, döljer vår skröpliga vuxenhet under barnets mask, spelar barnets roll för att slippa känna oss misslyckade i vårt vuxenliv.

Bara sanningen kan göra en människa fri. Innan friheten kan komma måste maskerna falla.

December är här, det är mörkt och kallt. Dags att minnas sommaren.

Sitta på stranden och vicka på tårna.

Agnes har fyllt nio och jag har aktionsforskat

I lördags och söndags var det äntligen dags för "övernattningsfest" i Scoutstugan vid Blåberga. Det var en häftig upplevelse att tillbringa arton timmar med sju tjejer i "åttatilltioårsåldern", mycket intressant att stå bredvid och titta på, genomföra lite "sociologisk aktionsforskning".

Det mesta som hände under hela den här tiden handlade om relationsskapande i olika former, vem som skulle göra vad med vem och när, om alla kunde vara med eller om det var en grupp i gruppen som skulle göra något. Komplikationer tillstötte när alla ville vara med men någon/några inte fick och när någon ville ha med alla men någon annan valde att ställa sig utanför.

En del konflikter var öppna och tuffa, andra subtilare men kanske lite jäkligare. När någon av den ena eller andra anledningen blev ledsen slöts leden och man ägnade sig åt den förfördelade en stund och när den muntrats upp så började det hela om igen. Det var så många parallella emotionella processer igång att jag (som ändå mest jobbar med kvinnor och tyckte mig känna igen många mönster från vuxna grupperingar) till slut var alldeles snurrig.

Någon sade "jag får så ont i hjärtat när jag ser att Ella är ledsen" och lät jätteempatisk men lade inte två fingrar i kors för att göra henne glad igen. Någon annan sade "Äh, hon grinar ju jämt", och lät oerhört hård i mina öron. Minuten senare gick just den flickan och tog med sig Ella ut till dasset för gemensam kissning och så var problemet löst. (Tillfälligt i alla fall.) Man kan prata om att vara empatisk eller man kan vara det "i verkligheten".

Så ägnade man två timmar åt att prata om vad man skulle göra nere vid bäcken och när man äntligen kommit fram till ett konsensusbeslut var det kolmörkt ute och allt fick ställas in. Men ingen var ledsen för det, man hade ju i alla fall kommit överens.

Så lekte vi charader och då var det precis som om (nästan alla) för en stund glömde bort att de blivit stora och väldigt gärna ägnade sig åt att dramatisera "galna hundar" och "Carl-Philip suger på tummen" och allt vad det nu var men också i den leken visade det sig att man omedelbart tog bort det "tävlingsmoment" jag lagt in när jag delat upp dem i lag. En visade och de andra hjälptes åt att gissa. Och det var ju såklart helt okej.

Jag ska inte dra för stora växlar av de här timmarna, men jag tyckte ändå det var fascinerande att se att så många "vuxna kvinnliga genusmönster" faktiskt var helt formade och färdiga hos de här flickorna.

"Hur var det", frågade jag Agnes efteråt, "blev det som du hade tänkt dig?"

"Jo det var bra men det var ju synd att vi blev så osams ibland." Hon tänkte efter en liten stund och så log hon och sade "Fast det blir vi ju jämt."

Det är nog inte alldeles ojobbigt att vara flicka och nio år. Agnes somnade ovaggad på kvällen sedan. Jag också förresten.