Hemma

Åka bort går bra. Vara borta går bra. Åka hem går INTE bra. Lämnade hotellet igår vid två, 27 grader varmt, jeansen och tjocktröjan åker ner i resväskan, jag tänker "jag kan byta om när jag kommer till Landvetter".

Planet går vid sex, tretton timmar, uthärdligt för det är Lufthansa och ett fint plan, men sova kan jag förstås inte. Jag har aldrig sovit på ett flygplan. Jag är inte byggd för det. Men så bra det kan vara. 

Sen börjar det kännas jobbigt. 4,5 timmars väntan i Frankfurt.  Helt enligt resplan, men är man på väg hem så vill man hem. Bums.

Landar på Landvetter kvart över sex. Det är -14 grader ute får vi höra. 

Väskan kommer inte. Den är kvar i Frankfurt. Jag står där och inser att jag ska åka hem  till Kumla i t-shirt och shorts, i sandaler utan strumpor. Att anmäla väskan försvunnen tar sin tid. När vi kommer ut ur terminalen ser vi minibussen som ska ta oss till bilparkeringen åka ifrån oss. Ringer bilhotellet och får mig en skrapa för att vi inte ringt dem först. Nu var det inga andra som skulle åka med, men om det hade varit så hade de ju fått vänta. Jag blir skogstokig och säger något magsurt om att jag tyvärr inte kände till de rutinerna, men att hon inte borde vara tjurig när det är jag som står och fryser aschlet av mig i den -14-gradiga Göteborgsvintern. Minibussen skickas tillbaka och vi kan hämta bilen. 

Vägen till Kumla känns evighetslång. Bilen blir varm efter ett tag, men det är mörkt och deprimerande och fartkameror hela vägen och min snarkmaskin låg också i väskan och om jag inte får sova i natt heller så kommer jag att vara ett vrak resten av veckan. 

29 timmar efter vi åkte från hotellet är vi hemma. Det är roligare att åka bort än att åka hem. Men katterna blev glada att se mig. Alltid något. God natt!