Jag skrev om Rommel Brown första gången 2009;
Om man blivit dömd till döden, när exekveras straffet egentligen? När döden väl inträtt kan man knappast anses vara föremål för bestraffning längre, döden är (antar jag) själva konsekvensen av straffet snarare. Alltså borde själva avrättningssituationen, väntan innan, förberedelserna, säga adjö till släkt och vänner, käka sista måltiden, få kanyler i armarna, bli fastspänd, allt det där som måste vara så fruktansvärt vidrigt och ångestframkallande vara själva straffet? Eller har jag fel? Man säger ju att skenavrättningar är en av de vidrigaste former av tortyr man kan tänka sig...
Varför jag sitter här med sådana morbida funderingar på fredageftermiddagen? Därför att jag läser om Rommel Broom som skulle ha avrättats i Ohio häromdagen. Det gick inte så bra, man grävde i armarna på honom i över två timmar utan att få in nålen ordentligt. Slutligen lyckades en advokat få delstatens guvenör att intervenera. Hur han löste situationen? Genom att skjuta upp avrättningen en vecka...
Snacka om grym och ovanlig bestraffning... Snacka om barbari. Snacka om omänsklighet. Brooms advokater försöker få avrättning nummer två stoppad. Jag kan bara hoppas att de lyckas och att de gör det snabbt innan han ligger där fastspänd igen.
En gång tidigare har det visst hänt i USA:s historia att man avrättat en man "två gånger". Stig Dagerman skrev om det tillfället 1947. Väldigt lite verkar ha hänt sedan dess.
"Den till döden dömde negern Francis, som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu återigen sättas i stolen."
Snälla vita herrar lynchar negrer
Det är rätt skönt att höra negrer skrika
Alla är vi ju på sätt och vis elever
Om man blivit dömd till döden, när exekveras straffet egentligen? När döden väl inträtt kan man knappast anses vara föremål för bestraffning längre, döden är (antar jag) själva konsekvensen av straffet snarare. Alltså borde själva avrättningssituationen, väntan innan, förberedelserna, säga adjö till släkt och vänner, käka sista måltiden, få kanyler i armarna, bli fastspänd, allt det där som måste vara så fruktansvärt vidrigt och ångestframkallande vara själva straffet? Eller har jag fel? Man säger ju att skenavrättningar är en av de vidrigaste former av tortyr man kan tänka sig...
Varför jag sitter här med sådana morbida funderingar på fredageftermiddagen? Därför att jag läser om Rommel Broom som skulle ha avrättats i Ohio häromdagen. Det gick inte så bra, man grävde i armarna på honom i över två timmar utan att få in nålen ordentligt. Slutligen lyckades en advokat få delstatens guvenör att intervenera. Hur han löste situationen? Genom att skjuta upp avrättningen en vecka...
Snacka om grym och ovanlig bestraffning... Snacka om barbari. Snacka om omänsklighet. Brooms advokater försöker få avrättning nummer två stoppad. Jag kan bara hoppas att de lyckas och att de gör det snabbt innan han ligger där fastspänd igen.
En gång tidigare har det visst hänt i USA:s historia att man avrättat en man "två gånger". Stig Dagerman skrev om det tillfället 1947. Väldigt lite verkar ha hänt sedan dess.
"Den till döden dömde negern Francis, som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu återigen sättas i stolen."
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer
det rår inte fulla vita bödlar för
det är inte så noga hur en neger lever
det är inte så noga hur en neger dör
Det är rätt skönt att höra negrer skrika
låt stolen krångla om nu stolen vill
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika
det är bara att försöka en gång till
Alla är vi ju på sätt och vis elever
och mycken övning nog till bödelsyrket hör
det är inte så noga hur en neger lever
huvudsaken är ju att en neger dör
Nu har man bestämt sig för att det är dags igen. Jag tyckte det var barbariskt då, jag tycker det är än mer barbariskt att ha den dåliga smaken att försöka igen, mer än sex år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar