Nu är det bara tre veckor kvar

Till vi ska åka till Indien. Jag längtar, om än med någon släng av ångest mitt i alltihop. Jag har ju haft så svårt att gå. Så ont. Har såklart funderat på hur det ska gå. Man måste ju kunna förflytta sig i främmande land.

Det ordnar sig. Fick mitt samtal med läkaren idag. Sa som det var. "Jag måste kunna ta mig till Taj Mahal".

"Har aldrig varit där" sa han, men jag har ju sett bilder och det verkar vara en bit att gå. Men det där ska vi fixa".

Fick mig en dubbel cortisonkur. Det är säkert bara inbillning men jag tycker redan det gör mindre ont.

I övrigt var värdena bra. Bra lever- och njurvärden. Bra kolesterol. Bra blodvärden. Lite förhöjd sänka men inget att bråka om. "Nästan oförskämt bra", sa doktorn.

Det kändes gott att höra. Det finns hopp. Indien, here we come. :)

Regnet det bara öser ner...

...och jag går på gatorna
och nästan slår ihjäl mig
na-na-na-na-na-na...

För att göra en parafras på den gamla goa låten...

Idag var det livsfarligt ute. LIVSFARLIGT! Men jag klarade mig. Det är så jäkla svårt att halka runt med ond fot. Och då blir jag rädd. Och i det här vädret hjälper varken broddar eller snöskor tror jag.

En "snabb" helg

Den sade liksom bara svisch... Fredagkväll, på spåret, tacos. Lördag, chicken ala King, supergott. Idag en fika på Sveas med Linda. Sen blev det kväller snabbt. 

Började titta på Interstellar, men har bara fått tag i en otextad kopia. Det brukar ju gå bra, men när det är science fiction och maskhål in i andra dimensioner kändes det svårt. Väntar med att se färdigt den. Agnes och jag såg All Good things i stället. Den var textad, men svår att hänga med i ändå. Inte särskilt bra, trots Kirsten Dunst,

Begravningar

är inte ett dugg roliga, men ibland måste man gå och ibland vill man gå i alla fall. Den jag var på i fredags var väl både och kan jag tänka. Det kändes i alla fall bra att ha varit där, efteråt.

Att man kan bli så förtvivlad att man inte orkar leva längre.

Hjälp jag har blivit överfallen

...av snö... Det var väl ändå helt onödigt? Nu får man frysa, skotta, skrapa is, vara rädd på vägen. Bort snö, säger jag bara!

Biokväll

på gång. Johan och Katarina har bjudit med mig på "The imitation game". Berättelsen om Alan Thurings liv och död. Spännande. Efteråt blir det mat på Khana Khazana. Indiskt. Gott.

Två bra dagar i Vadstena

Bra diskussioner, trevlig miljö, god mat. Allt var okej, om man nu bara glömmer att jag hade svinont i vristen i två dagar. Inte bra att få stå ute i kylan en timme på morgonen och vänta på buss. Idag är det lördag och jag har ont än.

 

På väg till Vadstena

alla skolledare i Örebro ska dit och prata ledningsorganisation i två dagar. Det började inte så bra. 100 personer får inte plats i en buss. Men trekvart sena rullade vi iväg.

Då har vi tyckt till om och analyserat Modianos "Lilla smycket"

Kul att äntligen komma igång med manligt bokprat, fast boken i sanningens namn var "sådär". Det blir bättre nästa gång, då tar vi Lundell.

Tomas hade gjort god paj också. Najs.

Vilket roligt ord förresten

Frakturkaos... Jag kunde knappt inte själv se vad jag skrivit...

Frakturkaos på USÖ

Står det på Allehandas hemsida. Det kan jag förstå, för någon värre halka har jag aldrig varit med om, vad jag kan minnas i alla fall. Det är fullkomligt livsfarligt ute. Och jag vill inte bryta benet innan Indienresan.

52-åringen

Det låter nästan lite kriminellt, men det är alltså min nya identitet. Bara att rätta in sig i ledet, kamma de grå håren och försöka leva lycklig. Det borde inte vara så förbaskat svårt. Jag ska försöka i alla fall.

Tuva och Agnes gav mig fin frukost i morse. Hempressad blodapelsinjuice, äggmacka, kaffe.

Presenter fick jag också. Badankor! Kläder, ett duschdraperi med ankor på.

Vi käkade pizza och så kom mina föräldrar hit och fikade. Det gick ju bra. Budapesttårta hade tjejerna bakat. Det blev tabberas. Min pappa måste varit hungrig.

Dessutom var Anders och Linda här och käkade lammfile i fredags. Det var så trevligt. Och gott. Det tyckte vi allihop.

Bevara Blodapelsinen

Jag är inte konservativ. Jag förstår fuller väl varför chokladbollar heter chokladbollar. Jag är helt med på att Pippis pappa är kung och ingenting annat. Men nu är jag upprörd.

Något "Smarto" (???) Har kommit på att begreppet Blodapelsin inte är okej längre. Röd apelsin ska frukten heta. Hur dumt är inte det? Denna läckra lilla välsmakande söta citrusfrukt kan väl få behålla sitt namn? Det kan väl inte kränka den minsta lilla vampyr? Inte skrämma någon minderårig heller!

Om det trots allt nu är så att barn kan bli rädda för blodapelsiner så tycker jag vi kan införa åldersgräns på dem istället. 15 år kan vara lämpligt. Då får man se skräckfilm på bio och köra moped. Man får också ha sex. Man får köpa energidryck i vissa butiker. Då tycker jag också att man är mogen att förstå att en Blodapelsin är en Blodapelsin och inte någon fjompig Röd apelsin.

Den är för övrigt inte röd. Den är orange. Det är bara fruktköttet som skiftar i rött.

Om du håller med mig så skriv "Bevara Blodapelsinen" i kommentarsfältet.

Arga hälsningar

"Upprörd citrusentusiast"

Skattebetalare dessutom. Och pappa!

Hou-ah!

Jag är vaken. Det har snöat. Dags att åka till jobbet. Det ska nog bli jättebra.

Lars Lerin - min sanning...

Vilket fint program. Vilken fin människa. Vilket människoöde. Ibland är SVT väldigt bra.

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Så kan man sammanfatta den svenska insatsen i semifinalen i juniorvm. Eller, det var nog mest pannkaka hela tiden. Ryssarna var bättre i allt. Svenskarna åkte omkring och ramlade. Vi fick i alla fall höra världens vackraste nationalsång. Alltid något.

Agnes och Tuva återvände till fadershuset. Emanuel kom också. Det var ju trevligt.

Snart slut på ledigheten. Kommer nog att ha börjajobbaångest på tisdag kväll. Men det får jag ta då.

Är det möjligt att komma tillbaka till den gamla ordningen?

Skriva lite oftare helt enkelt? Prioritera blogg framför FB?

Kanske. Borde inte vara så svårt. Vi får se.

I dag skulle jag ha haft Anders och Linda på besök. Av det blev intet. Anders var magsjuk. Det kändes trist eftersom jag längtat efter lite vuxensällskap, men vad ska man göra? Försöka igen på fredag. :) då är han nog frisk igen.

Det här med att vara 52 år (mycket snart) och leva ensam... För det mesta går det bra. Jag är nog lite av en enstöring. Jag tycker om att gå och skrota och prata med katterna. Ungarna är här varannan vecka. Men det är klart att jag känner mig ensam ibland. Jag får inga inbjudningar längre. Vill jag ha sällskap så är det jag som måste fixa det. Och det är väl okej. Antar jag.

Det gick vägen

Nu är jag nöjd. Ryssland i semi kan gå hur som helst, men Finnarna är besegrade!

23:00 fredag

Kvartsfinal JVM. Sverige-Finland. 4-3 till Sverige med 12 minuter kvar. Det är oliiiidligt spännande. Nu åker väl en svensk ut också.

1/1 - rent hus, nytt år, nya möjligheter - eller en stilla fortsättning på vardagslunken...

Gott nytt år kära läsare. Jag tror inte världen kommer att förändras särskilt mycket bara för att vi vänt blad i vår kalender, men det kan ändå vara skönt att göra delbokslut ibland. 2014 var ett mycket bättre år för mig än 2013. De kroppsliga krämporna möjligtvis undantagna.

Byta jobb blev en friskfaktor. Att komma utomlands ett par gånger en annan. Det var en lång het sommar. Jag har två fina barn som jag spenderat mycket tid med. Jag har musicerat lite grann i alla fall. Lärt känna lite nya människor. Det var ett okej år.