Nej men det här går ju inte. Här sitter jag, rödgråten. Alldeles svullen under ögonen. Ensam på julaftons kväll. Det är så jobbigt.
Inte att vara ensam. Jag har haft sällskap så det räcker. Agnes, Tuva, Lise, mina föräldrar, Dante. God mat åt vi också.
Det är inte det. Det är "Call the midwiwes" julspecial på Netflix. Helt outhärdlig att se. En olycklig tonåring som måste överge sin bebis. En vanvårdad gammal tant som förlorat alla sina barn när hon var i spinnhuset men inte förstått det utan letar efter dem. Elände och fattigdom och loppor och löss. Ett julspel som håller på att gå åt skogen. Så reder Syster Lee och de andra barnmorskorna och nunnorna ut alltihop. Happy ending. Då gråter jag för det.
Det är som summan av alla Lassiefilmer, Barnen från Frostmofjället och "Gamle Yeller" ihop. Plus Rännstensungar, Heidi och "Förr eller senare exploderar jag". I taket lyser stjärnorna. Jag saknar dig. Rubbet.
Det är för mycket känslor. Det är så satans fint. BBC, vad gör ni med en gammal man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar