Först upplösningen av Lost, det sista dubbelavsnittet av säsong sex, det som skulle knyta ihop alla säckar, ge alla förklaringar, räta ut de alternativa tidslinjerna och skänka mig frid...
Jag grät som en morsgris var femte minut i två timmar. Det hände så vackra saker. Det var så fint.
Sen grät jag två timmar till för att jag inte fattade ett dugg av vad jag sett. Vad var det som hände, egentligen?
Så var det dags för dokumentären om den totalförlamade kvinnan som fick hjälp att avsluta sitt liv för inte så länge sedan. Under det grät jag också, men inte så mycket för döden i sig, jag tyckte det var alldeles rätt att hon fick den hjälp hon behövde och ville ha. Jag grät mest för att det visade sig att hennes mamma döpt henne till Sandra, fast stavat med C då. Candra liksom. Snacka om okänslighet...
2 kommentarer:
Hej!
Missa inte tävlingen på Nightlife. De söker Örebros bästa blogg. Nominera din favorit här: http://nightlife.se/content/12191 !
Jag tror nog inte jag platsar bland modebloggarna riktigt, men tack för uppmuntran. :-)
Skicka en kommentar