efter att komma iväg. Det är pisstråkigt här hemma. Tyst. Mörkt. Kallt.
Jag trodde mig uppskatta ensamhet, lurade i mig det i alla fall. Men nu inser jag hur mycket mer levande det är att vara två.
Jag vet inte om det är någon tröst, men Marcia ser ut att längta efter mig också. Trots systrar, mamma, solsken, hav.
Jo. Det är trösterikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar