Det var med en viss känsla av vemod som jag fick se Bennys oceanångare Rana Agilis transporteras bort idag. Den har varit min enda utsikt från köksfönstret i många år.
Benny gillade verkligen att införskaffa saker som han kanske skulle kunna ha användning för "vid ett senare tillfälle". Rana Agilis spontanköpte han exempelvis utan att rådfråga sin sambo, varvid en existensiell och relationell kris av större format utlöstes. Han hade ju redan flera båtar.
Benny hade också i sin entusiasm glömt att ställa sig några viktiga frågor. Behövde han verkligen den här båten också? Kunde man ens framföra en sådan bamsing i hans lilla sommarstugesjö? Fanns det tillräckligt med cash i hushållskassan? Ville Bettan också ha en ny båt, nästan lika stor som Titanic?
Förhållandet överlevde i alla fall, eftersom Benny bad om förlåtelse och som kompensation bjöd sin käresta på både Cliff Richard- och Smokiekonsert. Båtjäveln stod emellertid där den stod, i rätt många år.
En gång övernattade de i alla fall i den, så Benny fick ändå prova hur det kändes att sitta på däcket och titta på stjärnorna och att ta plats i kojen under däck.
Benny dog i januari i år. Jag saknar min bästa granne för många saker, bland annat för hans obotliga optimism, hans förmåga att se möjligheter i allt från gamla rostiga beachbuggys till utrangerade kubiktankar att tillverka simbassänger av, till blå corvetter till... You name it.
Att titta på båten kommer jag inte att sakna så mycket, men att Benny är borta begriper jag fortfarande inte riktigt. Det är bara sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar