Det är sexton år sedan på dagen som flygplanen flög in i world trade center. Jag stod på parkeringen vid Hardemo skola när en förälder kom fram och lite skärrat berättade att det skett en hemsk olycka i New York, det hade hon hört på nyheterna. Jag åkte till Stene skola, satte på tv:n i biblioteket, såg bilderna på de brinnande tornen, förstod inte vad som hände. Bengt Kivling kom in och vi tittade tillsammans. Det var otäckt. All förstörelse, människor som hoppade mot sin död. Var det en olycka? Var det tredje världskriget? Världen förändrades i alla fall den dagen, och inte till det bättre. I våras var vi i New York och besökte 9-11-Memorial. Kanske var det först då som det blev riktigt verkligt för mig.
Vissa ögonblick i livet glömmer man inte. Palmemordet, mamma ringde och grät. Jag trodde henne inte först. Estoniakatastrofen, vi var ute och åkte båt samtidigt. Som tur var åkte vi till Kiel. Diskoteksbranden i Göteborg, Tsunamin som drabbade så hårt. Jag vet precis vad jag gjorde när beskeden kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar