Intensivvårdsavdelning. IVA. Det är ett tungt ord. Det är liksom slutet av vårdkedjan, där hamnar man bara om det är riktig kris.
För en vecka sedan skickades min mamma in till sjukhuset. Senare samma kväll skickades hon hem igen, bedömd som otillräckligt sjuk för att behövs vara inlagd. En tid på vårdcentralen bokades, ett par veckor senare.
En vecka senare ligger hon på IVA. Jag känner mig märkligt dubbel. Dels är jag ledsen och förbannad för att man körde hem henne, för jag (vi) såg ju att hon var jättesjuk, det behöver man inte vara medicinare för att se. Men också tacksam för att hon nu är där hon är, för nu vet jag i alla fall att hon får den bästa vård hon kan få. Så får vi se hur det slutar.
Man kan tro att IVA är en hektisk plats, det kan det säkert vara också, men när vi kommer dit råder lugn. Det är mycket maskiner, sladdar, in- och utfarter, mätinstrument, mekanik, man mäter allt som går att mäta. Men det är också människor på plats hela tiden, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, det är väl det som lugnar mig mest.
Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Vi har också en katastrofal sjukvård i Sverige, där människor nästan måste dö innan de får adekvat vård. Så ska det väl ändå inte vara?
När jag hade hjärtsvikt 2010 ville läkaren skriva ut hostmedicin. Jag fick böna och be om att få en undersökning något mer omfattande. Så var det nu med mamma också.
Vad säger det här om vårt vårdsystem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar