Kinas historia på Kunskapskanalen

Lördagsnöje. :) Det är ju så häftigt. Älsk på Kina, älsk på BBC och älsk på SVT. Lär mig mer om människan!

Bokat och klart. Litauen, nu kommer vi. :)

Vet ni hur billigt man kan flyga till Vilnius från Skavsta?

Det kostar nästan ingenting. Och hotellen ser fina ut och kostar inte heller mycket. Det får nog bli en tur till Litauen i sommar.

Demme's dead

Stop making sense, när lammen tystnar, Philadelphia. Tre skäl att sakna Jonathan Demme. Jag skulle kunna räkna upp ett antal till. Det är sorgligt när goda berättare försvinner.

Jesper Lindell

Mycket trevlig musikbekantskap. Finns på både Spotify och Apple music. Lyssna!

Enda chansen att se lite blomsterprakt

För ute är det rena natta. Katastrofvår. Regn, rusk, snöglopp. Det är ju snart maj. Vad trött jag blir på det här. Jag vill att det ska vara lite sol och värme.

Frasse är en slagen hjälte

Vi är stödfamilj åt Frasse sen ett år eller mer tillbaka. Han kommer hit och hämtar kraft när han exempelvis blir tvångsrakad. Men nu har Frasse utegångsförbjud eftersom han hamnat i slagsmål och blivit misshandlad på örat. Vi saknar Frasse.

Goda vänner på besök

God mat, goda samtal, god musik. Kan det bli bättre?

Avdelningen konstiga yrken

Kattmedium kanske man kunde bli...

Annandagpåskmiddag

Lammstek. Jag blev särskilt nöjd med gremolatasmöret.

16/4 - 35 år efteråt

Vad är 35 år i en människas liv? The better half of it säger en del. Jag vet bara att det är en ganska lång tid. Man hinner växa upp, föröka sig, skaffa sig en utbildning, bli kär, tappa livsfästet, få tillbaka det igen, sjunga, gråta, skratta, gå och rösta, se en statsminister mördas, se länder försvinna, nationer födas, äta lite kinamat, lyckas, misslyckas, få hjärtfel. Man hinner med ganska mycket på 35 år.

Det är 35 år sedan, på dagen idag, som jag reste iväg för första gången. Lars och jag tog tåget ut i Europa. Vi hade ryggsäckarna med oss, gitarrerna, Tony skulle följa oss till Köpenhamn. Det bultade i hjärtat på mig där jag stod på stationen. Jag skulle ut, bort, visste inte riktigt vart, inte mer än att jag skulle åka längre bort än jag någonsin tidigare varit. Och jag längtade. Jag ville så gärna se hur världen såg ut.

På Ströget spelade vi Dylan och Neil Young. Tony såg precis ut som den unge Dylan. Han sjöng honom så bra också. Just to dance beneath the Diamond sky, with one hand wawing free, silhouetted by the sea. Dagen efter åkte vi till Christiania. Sen satt vi i en park och såg världen som i dimma.

Vi reste långt den där månaden. Ner till Grekland först, genom Jugoslavien som fortfarande hängde ihop på den tiden, skitiga underbara Aten, billiga fix-bira och Souvlaki för några drachmer, Akropolis, Joys hotel, Omonia Square och så båten till Kreta. Vi gick av båten och började gå, men det var en bra bit till Chania. Jag skrev dagbok, många grötmyndiga anteckningar om hur saker och ting "var", hur Greker "var". Så lite jag visste. Men ändå mer än för någon vecka sedan. Och jag visste att jag ville se mer. Veta mer. Vi tog oss till Knossos. Förundrades. Så gammalt. Så läckert. Fanns Minotaurus en gång i tiden? Jag trodde nästan det. Så till Matale. Vi tänkte bo i grottor. Ångrade oss.

Venedig sen, att komma dit var som att vara med i en film. Och tullen plockade isär hela tågvagnen innan vi blev insläppta i Italien. De trodde nog vi smugglade knark i massor. Men det gjorde vi inte. Piazza San Marco, kanalerna, Dogepalatset, Rialto. Så vackert.

Sedan tåget till Paris. Lopphotell, men billigt billigt. Du vin, du pain, du boursin på reklamskyltarna i Metron. Sorbonne, latinkvarteren, Eiffeltornet, kvarterskrogarna, 5-kronorsvin i Jardin de Luxembourg, Parisiskor i korta kjolar. Broarna. Pont Neuf, Pont du change, Notre Dame, Montmartre, vi hade nästan inga pengar kvar, men vi var tvungna att stanna, vi hade ju biljetter till Foreigner. Vi käkade billigaste maten ett par dagar, sen var det dags. Strålkastarna på. I want to know what love is kom ur högtalarna. Urgent! Fransmännen skrek FÅ-RÄ-GNÖR, FÅ-RÄ-GNÖR! Jag kände att jag levde. Att jag fick uppleva något. Något annat! Jag kände att jag ville ha mer.

Jag var 19 år då, för 35 år sedan. Den första tågluffen handlade om att spränga en gräns, att kunna komma bort, att inse att det var underbart att kunna vara nyfiken. Insikten att världen var mycket större än Kumla, Sverige, Danmark, Norge, Finland, mina tidigare yttersta gränser. Känslan i att inse det. Att känna det "på riktigt". Jag glömmer den aldrig. Jag känner den än. Jag vill aldrig sluta vara vetgirig.

För mig var den första egna resan en viktig livshändelse, en "coming-of-age-upplevelse". Jag har rest sedan dess, så mycket jag kunnat och haft råd med. Och än finns det mycket kvar att se och att få vara med om.

Jag var 19 då, min dotter är 19 nu. Om tre veckor åker hon och hennes kompis på sin första tågluff. Hennes värld är redan mycket större än min var då, men hon kommer ändå att ha en härlig resa. Det är inte utan att jag känner mig lite avundsjuk. Och sjukt glad för hennes skull.

Kuckelimuckpasta

Nu ska jag berätta att det egentligen är skittråkigt att laga mat åt sig själv. Särskilt när det är påskafton och hela ens familj är i Skåne. Men om man gör ett projekt av det så blir det i alla fall lite roligare. Här kommer därför en fotodokumentation av min 20-minuters Cajsa-Warg-pasta. (Som förresten blev riktigt god.)

Hur vet påskliljan att det är påsk?

En jobbig kväll

Hemkommen efter en intellektuell utmaning - minst sagt. Litteraturcirkel på boken (Kioskvältaren) Auschwitz och det moderna samhället. Det var en ren plåga att ta sig igenom den, men innehållsligt blev det nog den mest diskuterade boken på två år.

Frågor som ställdes:

"När inträder "ansvarsbegreppet" i en byråkratisk kedja. När kan man (om man kan) hävda att "det var inte jag"? Kan den som häller ner gasen? Den som utvecklade den? Den som transporterade den? Den som bestämde att den skulle användas? Den som planerade logistiken i judetransporterna? Judenrät? Är någon utan ansvar?"

"Var mekanismerna i förintelsen uttänkta? Så som Bauman beskriver dem? Visste Nazisterna inte bara "vad de gjorde" utan också "hur de skulle göra det"?"

Vad säger vi om Durkheims sentens; "Det finns ingen substans i det onda mer än att det förkastas av en starkare makt/vilja"

Ställd inför omöjliga val, är man "Tillräckligt feg eller tillräckligt modig att överleva?"

Lite Milgram, Sartre och Zimbardo på det. Kom sedan inte och säg att vi inte gjorde vårt bästa. Däremot vet jag inte om vi kom till ett enda svar. Däremot enades vi om att vi lever i tider där den här sortens frågor är relevanta.

Påskveckan

Sent kommer den i år, jag hade hoppas på riktig vår, men nu pratar meteorologerna om regn eller snö i påsk... Huvva!

Tuva och Agnes ska till Skåne. Suck. Jag har ingen lust att sitta här själv och glo egentligen. Vi får se vad jag kan hitta på.

Vi arbetar oförtröttligt säger statsministern

Terrorlastbil kör in i Åhléns i Stockholm. Döda och skadade. Det är såklart ett jäkla trauma. Usch.

Årets första stugbesök

Det var kallt. Men vi såg en humla i alla fall...

Hände det verkligen inget den här veckan?

Om jag ska vara riktigt ärlig, nej, inget att skriva här om i alla fall. Jobb, pollen, kallt, trött, lugnet efter resan kanske. Vi var en sväng till stugan i söndags, men det var också händelsefattigt. Gråkallt där också, inga riktiga vårtecken.

Claes-Uno har varit här och gjort fint i trädgården. Det var väl värt sina slantar.

Tomas Andersson Wij i Örebro igen

Mathz, Dessan och jag var i Nikolaikyrkan ikväll.

Så här är det för mig: Tomas Andersson Wij har genom åren växt fram som en av landets finaste historieberättare och artister, med texter som känns viktiga och med en sångröst att omslutas av. Konserten i Nikolaikyrkan fyllde mig med värme och närhet och till och med en sådan förhärdad tvivlare som jag kan få en tår i ögat av att sjunga "Där får jag andas ut". Nya "Vågor" är fantastisk, liksom "Nu dör en sjöman". Och "Sturm und drang" förstås, ikväll med ett långt berättat intro om TAW:s möte med John Holm.

Så mycket bättre kommer att bli så mycket bättre i år, med Tomas med bland artisterna.