På konferens i Västerås

Läsrörelsen om sitt projekt om "närläsning" för små barn. Kan väl inte säga att hela dagen var  högkvalitativ, men Ulf Stark och Johanna Hellsing gjorde det ändå till en bra dag. Trött som grisen när jag kom hem, så det blev inte så mycket gjort här hemma. Tuva och jag åkte och handlade och så blev det lite mat bara.

Nu är det som det ska vara...

Majken Jackson blev den sista kattungen som lämnade oss. Det skedde igår. Man vänjer sig visst en aning vid separationer för det var inte riktigt lika hemskt den här gången. Huvudsaken är ju att de kommer till bra hem där de blir väl omhändertagna. Och det är jag säker på att de har gjort, alla fyra.

Det var en fantastisk upplevelse att ha de där små liven här hemma, det måste jag säga. Det kostade oss en tapet, ett par blommor, en matta. Men det var det väl värt.

Nå, nu ska Skrållan fixas, snarast möjligt...

Så här såg det ut i soffan, sista dagen

Katterna har fått sig en lucka.

Morbror Kalle var snäll nog att hjälpa oss sätta in den och nu kan alla kissar - stora som små - komma in i och ut ur huset som de vill. De är smarta och fattade omedelbart hur de skulle bära sig åt. Lilla Scar är mycket lycklig och springer in och ut hela tiden. Vilken frihet för en liten kattunge.

Fullmånen lyser så stark därutanför fönstret

Och jag är säker på att den påverkar min nattsömn, fast det inte finns någon vetenskap i världen som bekräftar det. Men kan månens dragningskraft förflytta hav så kan den dra i mitt blod också, det är jag säker på. Jag hoppas det värsta är över, för de sista två nätterna har jag sovit riktigt dåligt.

Tröttsöndag

Det kan man väl tillåta sig när man haft herrmiddag... Per och Kent var här och vi fick oss en helkväll. Hjortstek. Ugnsbakade potatishalvor med rosmarin, vitlök och timjan, godaste rödvinssåsen. Morbiere, Altesse och Tryfflebrie efteråt, med en god Sauternes till. Vi mådde fint alla tre, fast inte riktigt lika bra i morse... Om jag nu ska prata för mig själv...

Det glesades ut i kattskaran...

Fy vilken sorglig kväll. Bob Dylan, Bruce Springsteen och Bob Marley har lämnat oss och åkt till sina nya hem. Agnes och jag bölade ikapp, så pass mycket att den ena nya matten frågade om de skulle komma tillbaka en annan dag istället. Men det hade ju bara varit att förlänga lidandet. Man kan inte ha sju katter, det inser jag, men oj vad vi hann fästa oss vid dem på de här månaderna. Nå, de kommer till goda hem.

Skickade sms sent ikväll och det låter som om de små funnit sig väl tillrätta. Scarface och Majken Jackson har jag däremot haft i mitt knä ikväll. De kände sig nog lite övergivna.

Det fick ju bara inte hända...

Ösregn och hagelstorm och tryckande huvudvärk när jag kom hem från jobbet. Ett riktigt illamåendeoväder. Skulle bara lägga mig en stund och förhoppningsvis låta huvudvärken släppa. Vaknade till 21.30 sisådär... Och hur i hela fridens namn ska jag nu lyckas sova i natt? Det får bli som det kan. Huvudsaken är att jag tar mig iväg till kompetensutvecklingsdagen i morgon.

Sakta lunkar det mot höst...

På dagarna märker man det inte, men det är kyligare på kvällarna. Precis som det ska vara.

Det här jobbet är speciellt. Vissa dagar är det toppen, andra något mindre roliga. I dag har jag härbärgerat den största känslomässiga urladdning från förälder jag varit med om på 25 år tror jag. (Möjligtvis med undantag för den man som skulle ge mig en roundkick i pannan för att jag inte förstod att ett kristet barn som hans inte fick leka med ett muslimskt barn.) Det var inte särskilt kul. Jag har ägnat en del av kvällen åt att fundera på vad som hände, men jag har inget bra svar. Får väl sova på saken.

Så firar jag de vänsterhäntas dag idag. Det är stort.

Kissarna börjar vilja ge sig ut på äventyr

Det kan ju bara sluta på ett sätt! Med skämskoppel! :)

Det blev en fin kväll/dag i stugan

Det kunde man inte tro på förmiddagen när regnmolnen hängde tunga över Kumla, men så blev det faktiskt. Ljummet, varmt, sol, inga mygg, Tuva oljade in altanen och Manne och Agnes målade fönster. Jag grillade.

Härligt!

I morgon kommer barnen

Jag längtar efter dem, även om de är osams och skäller på varann just nu. De fyller ändå mitt liv med glädje och meningsfullhet och den veckan de inte är här är njutbar i en dag ungefär, när jag vilar ut. Men sen blir det mest tomt.

Det kastas äpplen på grannens hus

4 kvällar i rad. Busstreck kan man tänka, snorungar, inget att bry sig om. Fast det gnager ändå i mig att grannarna är från Bosnien. Och att de kastar just där.

Ibland står tiden stilla

I verkligheten men även på Håkans blogg. Det har väl sina randiga och rutiga orsaker, främst att det inte hänt så himla mycket faktiskt. Dagarna har gått i sakta mak.

Vi var i alla fall på Gyllene tider och det var riktigt skoj.

En nostalgitripp för mig men Agnes tyckte också det var bra.

Sen drog ungarna till Skåne och allt blev tyst.

Fast en dag stod Mikael och Bosse utanför dörren. Jag skrev så här på Facebook:

"Knackar det på dörren. Jag tror det är grannungarna som vill gosa med katterna. Öppnar i bara sarongen. Där står två män som unisont säger "ska du med och bada?"

Det är  Bo Johansson och Mikael Brandin. Jag kommer lite som i chock.

Mikael har jag inte sett på 25 år eller så. Mannen i vars föräldrars kök vi försökte torka bananskal som sedan skulle gå att röka i förment hallucinatoriskt syfte, mannen som penetrerade mitt vänsteröra med stoppnål. Mannen som jag bestämt tror är skolledarkollega i Sunne.

Bo har jag träffat så sent som förra året och haft en del Facebook-kontakt med, men det är lika roligt att se honom såklart.

De fick åka och bada själva, men de kommer tillbaka. Då åker vi till goda rum och äter god mat."

 

Det gjorde vi. Och pratade. I många timmar.

 

Vad annat? Inte så mycket. Lite bad, lite god mat, lite film. Men nu jobbas det igen som sagt. Jag ska i alla fall inte klaga på den här sommaren. Det känns som om den varit varm och skön.