Njae, det var nog bara marginellt i så fall...

Frusit mig igenom hela kvällen, ont i magen, fortfarande tungt i bröstet och fruktansvärt trött. Sover gör man illa också när man tungandas och hostar och hackar så nu har jag tagit en Propavan för att se om den kan hjälpa mig lite grann. Det är ingen sömntablett i vanlig bemärkelse, den ska bara hjälpa till vid själva insomningen.

Det var lite värre än jag trodde faktiskt.

Jag blev fruktansvärt trött och tung i bröstet. Men jag överlevde i alla fall. Som tur är. Lite lättare i morgon kanske?

Då var det dags att försöka ta sig till jobbet igen. Hoppas och tror att det ska gå bra,

jag ska ju ha nya förvaltningschefen på besök i morgon ser jag i almanackan. Det ska bli trevligt

Men vad gör Kumla hockey?

Spöar Tranås på bortaplan, en fredagsmatch. Jag blir jätteimponerad. Tänk vad roligt det skulle vara om vi kunde gå till allettan i år, få se lite nya lag och slippa "Munkforsträsket" i år igen...

Hoppas kan man ju alltid.

Fredag eftermiddag och jag har vaknat till liv.

Tusan vet om det inte börjar kännas lite bättre. Det har varit en mardrömsvecka men även sådana skall genomlevas. Får väl travestera Astrid Lindren; "Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset..."

Kvällens genomlyssnade skiva; "Uprising" Bob Marley & the Wailers!

Zion train, Could You be loved, Redemption songs, We´ll be forever loving Jah...

Jag flöt in i den musiken. Flöt.

Ett av mina älskade barn kom hit en stund idag,

pratade vänligt med mig. plockade lite ordning. Man blir knäpp av att vara ensam i fyra-fem dagar så tack och lov för Agnes.

Torsdag morgon, 06.15

Uppe och hostar, grannarna kör till sina arbeten. 06.30-mornarna var min skräck när jag jobbade i förskolan. Jag hade två väckarklockor igång och min morgonpigga mamma dessförutan. De två klockorna lyckades jag emellanåt utmanövrera, men mamsen pratade mig vaken 99 gånger av 100.

Hon talar än, fast det inte behövs. Senast bombarderade hon mig med frågor om statusen på barnens mobilbatterier. Jag blev jätteirriterad och fick ringa och be om ursäkt efteråt.

Vad håller jag på med?

Jag ställer mig den frågan allt oftare. Jag springer i det här jäkla ekorrhjulet, precis som alla andra, låtsas som om det är normalt på något sätt, men det är det ju inte.

Ikväll "tvingade" jag mig till att lyssna på "Live at Budokan" med Bobban. Jag satt still och hörde sången och orden, hörde genialiteten. Första halvtimman var vidrig. Disken pockade på. Tvätten. Dammsugaren. Jobbet som jag inte ens ska bry mig om nu när jag sjukskrivit mig. Hur kunde han köra en "tomvers" på "Blowing in the wind"? Något litet gitarrlick, brudarna i kören sjunger sina stämmor, men inget nytt händer.

Genious! Han låter mig vänta. Han tvingar mig. Han gör mig lugn. Uppmärksam. Stilla.

Lovar mig själv att använda I-poden lite mer aktivt framöver. En skiva per kväll känns som en bra utgångspunkt. Musik ska inte bara samlas. Den ska njutas också. Utan att reduceras till bakgrundsljud.

Inte någon rolig blog att läsa längre...

Jag inser det, har ju mest varit sjukdomsuppdateringar på sista tiden, det gör ingen människa glad...

Nu får det vara som det är, för jag kan inte bättre just nu. Däremot hoppas jag innerligt på att kunna få må lite bättre snart, så jag kan få sprida lite ljus över världen (och mig själv) i stället.

Jag skriver, alltså lever jag.

Rolig japan!

Hets mot folkgrupp? Njae, konstaterar bara att det första utslag på "humor" jag sett eller hört talas om hos en japonesare slutar med hans omedelbara avgång.

Brottet? Justitieministern tillstod att han hade ett lätt jobb, han behövde bara kunna två meningar: "Jag avstår från att kommentera i en enskild fråga" och "Vi hanterar ärendet med grund i lagar och regler".

Det du, Beatrice Ask...

Sjukt prat i Radion i morse...

Det var väl måttligt kul, men så här lät det i alla fall. 14.20 in i halvtimman börjar det. Förstod jag sedan Malin och Mattias rätt när vi pratade lite efteråt så kommer det att hända något festligare om två veckor. Den som har elever får se!

Men nu kanske det har hänt något...

Vaknade vid fyra och kände mig lite bättre. Trycket över bröstet var borta. Bara att hålla tummarna.

En dag till utan att må särskilt mycket bättre...

Jag har faktiskt legat mest hela dagen sedan barnen försvann. Fryser som en hund. Hostar som en kråka. usch vad det är SYND om mig.

Halvett, jag ska gå och lägga mig.

Men Tuva ligger tvärs över sängen och katten tvärs över henne. Jag kan inte ta den enkla vägen och lägga mig överst, så jag får försöka reda ut det här trasslet innan jag kan komma ner i bingen. Synd nästan, de ser ut att ha det bra.

Finns inte mycket mer att tillägga,

jag är fortfarande alldeles mosig. Nu ger jag mitt tillfrisknande den här helgen också, sen får det bli ett läkarbesök om det inte gett med sig.

Den mest långdragna förkylning jag någonsin varit med om,

känns det som i alla fall... Men sakta sakta känner jag mig lite bättre, idag har jag kunnat andas lite bättre än förut och när jag skakar på huvudet så kan jag känna att det rör på sig i högerörat, hela systemet har väl varit som en enda slempropp...

Klockan slog 12 och det blev den 14/11.

Min högt älskade lilla dotter blir tonåring idag. Herreminje, vart tar åren vägen? Jag minns ju ettårskalaset som vore det igår...

Sitter här och går igång på gamla Dag-vag-plattor...

Senbuddim till exempel. Grymt bra. Grymt 70-80-tal, grym rock´n roll. Låter mig särskilt imponeras av Kenny Håkanssons gitarr, in i den där rock-punk-reggae-misch-maschen fick han med sig folkmusiken, drillarna, de aparta melodierna. Länge leve Dag Vag.

Lerbäcks teater gav "Det Swedenborgska rummet",

en deckargåta i fyra akter, med "inbyggd" trerättersmiddag däremellan. Jag är nöjd och glad när jag kommer hem efter den helkvällen tillsammans med Åbytorps förskola.

Det var väl inget som var fantastiskt eller extraordinärt så att man kan ge ett femplusbetyg för någon enskild del, men det blev en jättetrevlig kväll i alla fall. Mordgåtan var som mordgåtor plägar vara, fullständigt oförutsägbar och med massor av alternativa slut, men den spelades med bravur och jag gissade (så klart) alldeles fel mördare.

Förrätten var jättegod, en kräftbakelse garnerad med siklöjrom och gräslök, efterrrätten, en Katrinplommonkompott med färskost var också alldeles okej.

Huvudrätten surnade jag däremot till lite inför. Det lät så gott; Älginnanlår med potatis- och palsternackstårta, gräddsås med tranbär och bönragu till detta.

Tråkigt nog var älgen lika torr och osmaklig som en tråkig söndagsnötstek. Potatis- och palsternackstårtan var besk i smaken och ganska kall och den där gräddsåsen hittade jag nästan inte alls på tallriken.

Ska man pynta upp en femhundralapp lite drygt så vill jag nog ha det lite bättre än så för att vara helt nöjd.

Synd, men ingen katastrof. Det blev som sagt i alla fall en bra kväll. De flesta var nöjda. Annika S också, hallelujah!

Mitt hjärta är fullt av Ulrika Arenius...

Jag har skrivit om henne här på blogen en gång förut, det var när jag precis fått plattan i min hand och blivit alldeles omedelbart uppåt öronen förtjust.

Elin K känner Ulrika och när vi skulle ha en liten trevlighetsaktivitet på jobbet kom tanken upp; "tänk om hon skulle vilja sjunga för oss"...

I kväll hände det, lite mat först och sedan en innerlig sångstund med Ulrika och makalöse keyboardisten Peter Tikkanen.

Skört, innerligt, nära... Vi var drygt tjugo som lyssnade. Det kändes som en ynnest. Den här tjejen skulle kunna sälja ut konserthus över hela Sverige. Uttrycket är eget, jag söker referenspunkter, letar hos Anna och Idde, det är nära men ändå inte. Kajsa & Malena är det närmaste jag kommer, "Historier från en väg" i mitten av 80-talet. Lite så, men ändå eget.

Eva L kommer och pratar efteråt och säger "nu var det väl gråtvarning på Håkan". U bet. Jag hade tårar i ögonen mest hela tiden.

Vill du lyssna så hittar du Ulrikas Myspacesida här.

Snöhelvetet är här igen.

Det är så fruktansvärt deprimerande och tröttsamt. Det känns som om tjälen knappt hunnit ur backen innan det är dags för nästa vinter. Nu går jag i idé. Hörs i April!

Veyron i ottan...

Lite radioprat om ditten och datten. (Men inget om katten.) Börjar vid 19.20.

Inte på topp än...

Fick gå och lägga mig ett par timmar när jag kom hem från jobbet, alldeles färdig. Vaknade till liv vid halvåtta, gick upp och såg någon ny slags dokusåpa på svt, bortskämda ungdomar ska lära sig laga mat och diska. Det var nog den värsta förnedringstv jag sett nån gång, fast å andra sidan kändes det nästan som om de kunde ha det. Det får ju finnas gränser.

Söndag lunch,

börjar så smått återvända till livet. Var det årets influensa jag åkte på? Fattar ingenting. Ingen vanlig förkylning i alla fall, för den satt långt ner i bröstet och jag kunde knappt andas. Dessutom ont i precis hela kroppen. Nå, ont ska med ont fördrivas heter det ju.

Lagom oroliga ledighetsdagar...

I morse var jag så dålig att jag knappt inte höll på att komma ur sängen. Jag hade så ont i ryggen och i nacken och i axlarna, knappt inte sovit en blund, tryck över bröstet och genomtäppt. Det var vidrigt. Jag tog mig ett morgonbad för att försöka mjuka upp mig lite grann i alla fall, det var knappt så det hjälpte.

På eftermiddagen ringde jag min mamma och bad henne komma över med lite härlig receptbelagd hostmedicin. Jag fick två flaskor. Som tur var läste jag etiketterna, den ena innehöll Dulkolax nämligen, synnerligen effektivt mot förstoppning. Ringde och frågade om hon försökte ha ihjäl mig, men hon sa att det var tur jag inte fått skurmedel, för allt stod i städskåpet.

Hur kan man värva ett Kommunalråd?

Maria Haglund (M) kommer att byta jobb efter årsskiftet, från oppositionsråd i Kumla till Kommunalråd i Örebro. Jag fattar ingenting. Jag trodde att en förutsättning för kommunalpolitiska uppdrag var att man var bosatt i den Kommun man verkade i.

Det kanske är så enkelt som att Maria byter bostadsort, att hon flyttar till Örebro helt enkelt. Inget att säga om i så fall. I Sverige får vi ju bo vart vi vill. Möjligtvis kan man undra vad Kumlas moderata väljare tycker om saken, en hel del av dem kryssade dessutom in Maria. "Politiken står fast", säger hon själv. Jo, men vem företräder den i så fall?

Som (numera frisinnnad) Vänsterpartist skulle jag ju kunna skriva något syrligt om hela saken, men det gör jag inte. Maria Haglund är en saklig och skicklig politiker, väl inläst på frågor och kunnig på mycket. Den lokala demokratin i Kumla förlorar en röst, Örebro är att gratulera.

Barnen är här,

Agnes var jättekraxig och hade ont i halsen, vi ringde vårdcentralen och fick en tid, det var halsfluss såklart, penicillin att hämta klockan 17 och så sket det sig med den eventuella Göteborgsresan på lovet. Inget att göra åt, synd om min stackars nästantonåring bara.

Syndapengar...

Dags att serva bilen, den har berättat det för mig de sista femtio milen eller så, bilar gör ju det nuförtiden, pockar på, piper lite, varnar envist om att "nu är det dags, jag vill ha ny olja"...

In till Skoda i morse, tillbaks igen vid lunch för att hämta den. Tjip-tjopp, femtusen kronor fattigare. Men då fick jag i alla fall med mig den halvliter spolarvätska som inte fått plats i systemet.

Ska väl inte beklaga mig, de är snälla och trevliga att ha att göra med och det kostar ju så där att hålla sig med en bil, men när man räknar efter, ojojoj...

Tvåtusen i billån varje månad, service emellanåt, skatt, försäkring, bensin och lite annat smått och gott, jag lägger säkert 50.000 om året på förmånen att få ha en bil. Är det klokt eller? Jag skulle ju inte klara mig utan så svaret är givet, men ändå...

Hittar den omtalade "the Promise" på nätet,

de outgivna låtar som Bruce Springsteen skrev och tillsammans med The E-street band spelade in när de jobbade med "Darkness on the edge of town".

22 låtar, en del alternativa versioner av det som sedan kom på plattan, annat som aldrig gavs ut, det är otroligt fascinerande att lyssna på och jag måste erkänna att de här (en gång) ratade låtarna berör mig mer än de tre sista Springsteenplattorna tillsammans. Han må vara lyckligare och äldre nu och det är helt okej, men här fanns en annan nerv, en helt annan röst, en annan svärta. Wow! En riktigt skön musikalisk upplevelse. En påminnelse om varför jag en gång i tiden hänfördes av och dyrkade Bruce Springsteen.

Tisdag och lunch och nu ska jag vara ledig resten av veckan.

Vad skönt det kändes att få skriva den raden, jag har verkligen längtat efter att få slippa tänka ett tag. Eller, jag ska väl inte vegetera precis, men i alla fall inte behöva firra upp mig över något jag borde gjort som jag glömt eller så. Hjärnan behöver varva ner känner jag. Ungarna kommer i kväll! Härligt!