...Hon ringde hem från Kumlasjön (med lånad telefon) och berättade, skitledsen... "Den var bara borta och jag hade ju till och med lagt den under kläderna..."
Klart man blir arg, men det var liksom ingen större idé att ta ut frustrationen på Agnes som plötsligt drabbats av en smärtsam insikt om att alla människor inte är riktigt så där ärliga som man skulle vilja önska sig.
"Det var ju riktigt tråkigt att höra hörredu, men jag vet inte om vi kan göra något åt det. Du får komma hem så får vi prata om det." (Men det fattar du väl att man inte kan lägga ifrån sig en mobiltelefon i ett omklädningsrum på ett offentligt bad!!??")
Lite tröst hade hon redan fått när hon väl kom hem. Hennes bästa kompis hade minsann berättat att tjuvar kunde ta precis vadsomhelst, närsomhelst.
"En gång tog dom till och med Willes kalsonger, och han är ju till och med utvecklingsstörd".
"Nämen fy vad hemskt, har dom verkligen gjort det?" (Fast du är ju inte utvecklingsstörd, klantskalle...)
Vi ringde säkert hundra gånger den där kvällen, ägnade oss riktig telefonterror, bara för att visa att vi inte gav upp. Ibland sade vi inget alls, ibland sade vi "vi såg nog vad ni gjorde, lämna tillbaka telefonen omedelbart", jag skickade ett sms som kanske inte var så trevligt men ganska tydligt: "lämna tillbaka telefonen ungj-vlar, annars..." Inte för att jag trodde det skulle hjälpa men för att jag var så sur. Min mamma som har svårt att sova på nätterna tog över vid fyrahugget på morgonen.
På eftermiddagen dagen därpå ringer min telefon. Det är A.C som jobbar på fritids vid Fylsta skola. "Förskoleklassen var i skogen innan lunch, de hittade en mobiltelefon som vi tror tillhör er."
Lycka! Kanske vågade de små tjuvarna inte ta hem en telefon som ringde in hotelser hela tiden, eller så kanske de insett att den inte hade något värde för dem eftersom det bara fanns 22 kronor på kontantkortet och de snart inte skulle kunna ringa längre... På en stubbe i skogen hade de i alla fall lagt den, mycket prydligt, fortfarande inslagen i sin mobilstrumpa, och jag kunde åka och hämta den när jag ville.
Jag blev själaglad eftersom jag slapp slänga ut en tusenlapp på en ny mobil och Agnes blev ännu gladare eftersom hon knappt kunnat sova av ångest inför sin egen klantighet. Slutet gott allting gott, också för förskoleklassbarnen på Fylsta hoppas jag, för de fick glasspengar i hittelön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar