Det där med Davidmaskiner var inget för mig, det insåg jag snart. Sen dess har jag promenerat och promenerat, simmat lite ibland, men det hjälper ju liksom inte. Getingmidjan kommer ju aldrig...
Men nu ni, nu har jag blivit stavgångare, forsat fram längs Kumlas gator likt Gunde i sina värsta dagar, fast utan skidor då... Jag tycker alla tittar konstigt på mig men jag får sätta mig över den förödmjukelsen. Det kanske är för att jag har en tendens att hamna i passgång om jag inte hela tiden räknar ETT-två-tre-fyr, ETT-två-tre-fyr... Motoriken har aldrig varit någon jättestyrka hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar