Funderar en del på Nerikes Allehanda

och på publiceringen av de där "Mohammedhund-bilderna". Mest över syftet kanske, rubriken "rätten att förlöjliga en religion". Själv är jag nog så otroende man kan vara, men om nu människor har en tro, hur mycket bättre blir då världen för att vi får göra oss löjliga över dem "i yttrandefrihetens namn"? Jag tror på yttrandefriheten, försvarar den in i döden, men den borde vara förknippad med respekt för andra människor.

Svårt det där...

Johan hade med sig en dvd

som fascinerade mig oerhört, en ungefär 15 år gammal konsertfilm med Tom Bombadill och 2 "rockvideos". Jag såg mig själv och tänkte "hallå, är det där jag, jag var ju - smal..."

Ja ja, what to do? Får väl ligga i med stavarna...

Partytime!!!

Party On!!! Jag tror vi hade rätt roligt allihop, i alla fall om man kollade in trötthetsgraden dagen efter. Härligt att vi faktiskt fick uppleva "sommarens sista kväll"? i så illustert sällskap.

Snodde dom väl Agnes mobiltelefon...

...Hon ringde hem från Kumlasjön (med lånad telefon) och berättade, skitledsen... "Den var bara borta och jag hade ju till och med lagt den under kläderna..."

Klart man blir arg, men det var liksom ingen större idé att ta ut frustrationen på Agnes som plötsligt drabbats av en smärtsam insikt om att alla människor inte är riktigt så där ärliga som man skulle vilja önska sig.

"Det var ju riktigt tråkigt att höra hörredu, men jag vet inte om vi kan göra något åt det. Du får komma hem så får vi prata om det." (Men det fattar du väl att man inte kan lägga ifrån sig en mobiltelefon i ett omklädningsrum på ett offentligt bad!!??")

Lite tröst hade hon redan fått när hon väl kom hem. Hennes bästa kompis hade minsann berättat att tjuvar kunde ta precis vadsomhelst, närsomhelst.

"En gång tog dom till och med Willes kalsonger, och han är ju till och med utvecklingsstörd".

"Nämen fy vad hemskt, har dom verkligen gjort det?" (Fast du är ju inte utvecklingsstörd, klantskalle...)

Vi ringde säkert hundra gånger den där kvällen, ägnade oss riktig telefonterror, bara för att visa att vi inte gav upp. Ibland sade vi inget alls, ibland sade vi "vi såg nog vad ni gjorde, lämna tillbaka telefonen omedelbart", jag skickade ett sms som kanske inte var så trevligt men ganska tydligt: "lämna tillbaka telefonen ungj-vlar, annars..." Inte för att jag trodde det skulle hjälpa men för att jag var så sur. Min mamma som har svårt att sova på nätterna tog över vid fyrahugget på morgonen.

På eftermiddagen dagen därpå ringer min telefon. Det är A.C som jobbar på fritids vid Fylsta skola. "Förskoleklassen var i skogen innan lunch, de hittade en mobiltelefon som vi tror tillhör er."

Lycka! Kanske vågade de små tjuvarna inte ta hem en telefon som ringde in hotelser hela tiden, eller så kanske de insett att den inte hade något värde för dem eftersom det bara fanns 22 kronor på kontantkortet och de snart inte skulle kunna ringa längre... På en stubbe i skogen hade de i alla fall lagt den, mycket prydligt, fortfarande inslagen i sin mobilstrumpa, och jag kunde åka och hämta den när jag ville.

Jag blev själaglad eftersom jag slapp slänga ut en tusenlapp på en ny mobil och Agnes blev ännu gladare eftersom hon knappt kunnat sova av ångest inför sin egen klantighet. Slutet gott allting gott, också för förskoleklassbarnen på Fylsta hoppas jag, för de fick glasspengar i hittelön.

Nu ni, nu ska jag göra svamppaj.

Och den ska bli så god så god. En del av er kommer att få smaka den i morgon.

Av fyllehundar och barn får man höra sanningen

Besökte en förskola idag, möttes av en liten invandrartjej som log ett soligt leende mot mig och hälsade.

Sen frågade hon "Har du ätit många mat?"

Undrar om Atkins eller viktväktarna är effektivast.

Vi laddar för fest i helgen

och hoppas på i alla fall oregnigt väder så vi kan vara ute. Hitills har det ju sett bra ut men nu slår regnet mot rutan och genast känns det en liten orosklump i magen. Fast det är ju långt till lördag förstås. Bara att hålla tummarna.

Man kanske skulle gifta sig i alla fall...

Skolstartsdag

Agnes forsade iväg som ett Jehu här på morgonen, äntligen går hon i skolår fyra och får privilegiet att äta frukost på skolan.

Själv ska jag hålla "godmorgontal" i Stene. Det ska bli trevligt. Och sen kommer glassbilen.

Årets första trattar...

igår. Vi lyfter på hattarna och blåser i lurarna för den nyheten. Mmm!

Motion - denna ständiga källa till förödmjukelse

Det där med Davidmaskiner var inget för mig, det insåg jag snart. Sen dess har jag promenerat och promenerat, simmat lite ibland, men det hjälper ju liksom inte. Getingmidjan kommer ju aldrig...

Men nu ni, nu har jag blivit stavgångare, forsat fram längs Kumlas gator likt Gunde i sina värsta dagar, fast utan skidor då... Jag tycker alla tittar konstigt på mig men jag får sätta mig över den förödmjukelsen. Det kanske är för att jag har en tendens att hamna i passgång om jag inte hela tiden räknar ETT-två-tre-fyr, ETT-två-tre-fyr... Motoriken har aldrig varit någon jättestyrka hos mig.

Secondhandfynd

gör jag inte särskilt ofta, men i går kände jag mig riktigt glad när jag kom ut från "Bra & Begagnat" med en kasse fylld av flera kompletta årgångar "Populär historia". 30 välmatade magasin för 2:- styck, det är sannerligen att betrakta som fynd. Lise bara skakade på huvudet men jag lovade att läsa och slänga i stället för att lägga på hög. Annars kan jag ju alltid ta med dem till Stene skola.

Sydafrikanska viner

är jag lätt insnöad på just nu och om någon skulle få för sig att fråga om jag skulle följa med på en resa till Sydafrika skulle jag tacka ja på en gång. (Av flera anledningar såklart, men det vore riktigt häftigt att få göra en riktig Sydafrikansk vinprovarresa.)

I går kväll drack vi 97921 Kleine Zalze, en Shiraz (till 80%, men med inblandning av två andra druvor också) som kändes riktigt riktigt prisvärd. 80:- för en massa smak, lite åt lakritshållet faktiskt. Kompakt. Gott.

Nypremiär för Kumla hockeys hemsida idag skulle det vara

och det är ju inte utan att man längtat efter lite nyheter. Klickar mig dit och möts av samma svarta vägg som funnits där den senaste månaden. Trist.

Örebro diapers hemsida meddelar i alla fall att det snart är dags för "Slaget om Närke", en träningsturnering med ÖHK, Kumla, Lindlöven och Arboga. Jag är urdålig på geografi, men "Slaget om Närke"? Trodde varken Lindesberg eller Arboga hörde dit.

Tog mig en kvällspromenad

den där halvmilen som brukar vara rätt skön när man ska rensa huvudet, gick över gärdena och såg "the fields of gold" i kvällssol, kände kanske något som liknade Stings inspiration när han skrev den gamla dängan någon gång för länge sedan. Sen kom jag in i skogen och möttes av 1000 flygmyror som satte sig på mig och inte ville låta sig jagas bort och så var allt det vackra bara borta.

Synd på en så fin låt. Fick gå hem och trycka in Eva Cassidy i cd-spelaren.

You'll remember me

when the west wind moves

Upon the fields of barley

You'll forget the sun

in his jealous sky

As we walk in the fields of gold

Första dagen på jobbet

och det kändes riktigt trevligt att möta alla "gamla bekanta" igen. Sen for vi till Mjölby och satte Agnes på tåget för att hälsa på mormor i Skåne, på egen hand. Bara att inse att man börjar få "ett stort barn". Jag såg i hennes ögon att hon var nervös innan hon kom på tåget men det hela avlöpte bra och hon lät jätteglad och stolt när hon ringde och meddelade att hon kommit fram. Skönt.

Äntligen!

Dags att gå till jobbet. Som jag har längtat. Det är alldeles för jobbigt att vara ledig. Not.

Fast visst ska det bli bra, det ska det.

Aj aj aj - oj oj oj

Mycket som skulle kunnat göra ont där på Skara sommarland, fast ömmast i huden är jag nog av solen. Vilka dagar, 35 grader varmt, jag har en lätt rosa hudton.

Agnes gav sig ut i fritt fall, det vågade inte jag. Men jag åkte skruven och megatoaletten i alla fall. Och hade jättetrevligt. Det hade vi allihop. Fast Tuvakraken skrapade näsan.

Edit: Kolla in bilderna på Agnes 0,1 sek långa Wakeboardtur. Det var stor humor. 40 minuters väntan för den millisekunden i rampljuset.

Under semesterns sista skälvande dagar

far vi till Skara sommarland tillsammans med P, F och W. Det kan väl vara en trevlig avslutning på en ganska innehållsrik sommarledighet. Jag menar, vad gör man inte för att få uppleva ett riktigt vattenlavemang?

LVAKAN

lärde min pappa mig aldrig riktigt vad det betydde. Men vad det nu var hade han minsann fått lära sig på Karlsborgs fästning. Jag fattade aldrig riktigt vad han menade men nu när jag idag tillsammans med A & T besökt fästningen med tillhörande museum tror jag att det har med Ryssen att göra.

Ibland är det bättre att inte veta. Dock inser jag att vi måste akta oss för Ryssen.

A & T & jag hade i vilket fall som helst en riktigt trevlig dag. Vi hittade till och med en riktigt bra Thairestaurang där i Karlsborg.

Bergmans bortgång...

Är väl en nyhet som redan är passé, men när man är på landet bortom all ära och redlighet så känns det emellanåt som om hela livet blir "postponed".

Jag blev inte särskilt tagen. 89 år är trots allt en ganska respektingivande ålder. Kanske sade han som indianerna i min barndoms böcker "Wakantanka, idag är en fin dag att dö".

Egentligen kan jag bara säga att jag riktigt uppskattat två av Bergmans verk, "Den goda viljan" och "Fanny och Alexander". Förutom dem har det mest varit ångescht.

Vi hade trevligt i stugan

Och jag är numera svensk mästare i Lasse-Majas detektivspel.

Pride (in the name of love)

Lär väl inte höra så mycket från Fjollträskarna den här veckan... *S* Men det är som det ska.