Joe och The Clash

Nu sitter jag här och är lite tagen. Jag har just sett en av de bästa rockdokumentärer jag sett i mitt liv. "The future is unwritten" - en film om Joe Strummer från The Clash. (På Netflix för er som har.)

Clash har alltid varit ett hjälteband för mig. Jag gillade Clash långt innan London Calling, minns hur jag (16) och Ylva (15) lyssnade om och om igen på "White riot" och MEST AV ALLT "Police and thieves" från den självbetitlade militärolivgröna lp:n, -79? Det var punk, det var aggressivitet, men det var också kamp och klass och allt det där som var viktigt då. Vi lyssnade och häpnade och "kan det vara så jäkla enkelt" och det var reggae och skabeats och taffliga gitarrsolon och distat och hårt det var PÅ RIKTIGT. Det var också låtar.

1983 såg jag Clash live för första och enda gången i mitt liv. US Festivalen, San Bernandinoöknen, USA. Alldeles för stort, konstigt sammanhang, men ändå en upplevelse. 

Joe och the Clash blev inte bättre efter det, men deras arv lever kvar i all rock som görs idag. Fråga Thåström, fråga Springsteen, fråga mig. 

Rekommenderar den där filmen till alla som är det minsta lilla intresserade av människor, musik, politik, omvärld. Nu kommer jag inte att sova på flera timmar för jag ska lyssna och känna mig ung och arg igen. Och glad och lycklig.