Så korta inlägg som jag skrivit på den senaste tiden. Men jag skriver i alla fall. Alltså lever jag.
I morgon förmiddag ska jag till ortopeden för att se om jag möjligtvis kan få någon hjälp med min rygg. Jag hoppas verkligen det finns något att göra, för jag känner hur mycket kraft som går åt till att ha ont mer eller mindre konstant, hur jag oroar mig för smärtan och för hur jag ska orka. Ett år har det varit så ungefär, och det har känts bedrövligt många gånger. Man vill ju inte låta för gnällig heller men jag tror att det kan vara svårt att förstå för den som inte varit där.
Vi får se. Hoppet är ju det sista som överger en.
I morgon förmiddag ska jag till ortopeden för att se om jag möjligtvis kan få någon hjälp med min rygg. Jag hoppas verkligen det finns något att göra, för jag känner hur mycket kraft som går åt till att ha ont mer eller mindre konstant, hur jag oroar mig för smärtan och för hur jag ska orka. Ett år har det varit så ungefär, och det har känts bedrövligt många gånger. Man vill ju inte låta för gnällig heller men jag tror att det kan vara svårt att förstå för den som inte varit där.
Vi får se. Hoppet är ju det sista som överger en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar